Jag tvättade bilen idag. Jag dammsög även bilen. Och när jag stod där och dammsög, med Malin bakom ryggen, lyfter jag baksätets ena matta, och där under hittar jag ett gammal minneskort.
Jag kom på det nyss för en liten stund sedan, att det där lilla minneskortet låg i min bakficka. Och tänk, på minneskortet fanns det kort, på Kim såklart.

Nu har jag spillt ännu ett par tårar, och minns tillbaka till helt vanliga dagar, en timmes fika på 3B, att hur mycket det egentligen kan betyda för ens välbefinnande ändå, en kort liten fika med en kär vän.

Jag läste precis din blogg Kim, jag vet inte om jag ska vara glad för din skull, eller enbart drabbas av ren och skär svartsjuka. Självklart är jag överlycklig för din skull, att du verkligen gör något för att ta dig från någon av Sveriges alla skethöl.
Däremot vill jag komma och hälsa på NU!



Jag är glad att jag tappade bort minneskortet från första början, bilderna fick en helt annan innebörd än vad de hade haft om kortet aldrig försvunnit:)